Det blir bäst såhär. Jag orkar inte längre. Orkar inte med allting. Jag kommer sakna dig. Men jag har tänkt, och det var aldrig så som jag trott det har varit. Aldrig riktigt så. Väldigt nära, men ändå långt ifrån. Jag behöver nog inte använda så mycket mer av ord, för både du och jag vet att det här är så mycket mer än bara ord. Båda två vet att det vi delat är för fint för ord. Men allting har sitt slut.

Tack, förlåt och åter igen tack. Det blir lättare såhär. Men tack för allting. Det förblir oförglömligt. Tack för att du har varit mina vingar som hållt mig från att inte brista. Tack för att du lärt mig att flyga på egen hand. Nu är det min tur, min tur att flyga lite i förvägs. 362 dagar - 362 oförglömliga dagar. Jag älskar dig.