Det jobbigaste med att vakna är att jag vet att jag kommer känna snart. Känna dig på nytt. Jag hatar att vakna och veta att du inte finns där, att det enda sättet jag har dig är på dina villkor. Jag hatar att vakna och veta att det som en gång har varit aldrig kommer vara igen.
Ingen förstår min förbindelse till dig. De som vet undrar varför jag kommer tillbaka gång på gång även fast du behandlar mig som skit. Jag förstår allting om mig själv när det kommer till dig. Du är omöjlig att glömma och omöjlig att bli av med. Tro mig, jag har försökt att lämna det flera gånger, jag har försökt att putta iväg dig. Jag ville inte ha dig.
Jag vet att du bara spelade spel med mitt huvud, och även om du faktiskt älskade mig så älskade jag dig mer. Jag var den som jagade i spelet utan slut... och jag fångade dig aldrig. Du gled iväg varje gång jag hade dig precis där jag ville ha dig.
Jag antar att du vann spelet, eftersom du inte är här nu.

Du vinner alltid.

Du är överallt. Du är luften jag andas, du är lakanen jag sover i. Du är ljudet av vattnet som droppar i handfatet, du är känslan av kläder som nuddar min hud. Du är den lilla biten av mig som inte går att laga.