Fjärde mars och två år sen jag såg Tokio Hotel i Globen. Det känns fortfarande overkligt, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna acceptera att det aldrig kommer tillbaka igen. Varken känslorna jag hade under den tiden de fanns framför mina ögon och de känslorna jag hade för dem året efter. Och det gör ont att veta att ingenting kommer bli som förr igen.
Tolka mig inte fel, Tokio Hotel är kommer för alltid vara det finaste som finns för mig, men allting är så himla annorlunda. Det enda jag är säker på är att jag är trasig utan dem. Ingenting fyller det lilla hålet inom mig.
Mitt hjärta krossades i skuggan av lyckan den fjärde mars 2010 & en av bitarna finns kvar hos dem. Hel är jag bara när dem finns i min närhet. Why can't we make this darkness feel like home?

För två år sen var jag lyckligast i världen.