I've lost my soul.
Det funkar rätt bra i skolan. Men så fort jag kommer hem och ser att det är någon som fattas och inte möter mig i dörren så bryter jag ihop. Jag bara gråter hela tiden. Trodde inte det kunde kännas så tomt. Trodde inte att hans frånvaro skulle lysa så starkt som det gör. Det gör så fruktansvärt ont. Så sjukt jävla ont. Det är ett stort hål och jag kan inte fylla det med någonting.
Älskade Ludvig. Tack för alla år. Jag har älskat dig ända sen första gången vi träffades och är glad över de åtta åren du bodde här. De åtta åren du var en del av familjen. Den del som nu är tom och ingen kommer kunna fylla. Att inte ha dig liggandes bredvid mammas säng. Att inte se dig komma springandes mot mig när mamma släpper ut hundarna när jag kommer hem. Att den ena matskålen står gömd i ett hörn, oanvänd. Din matskål.
På fredag ska vi sprida aska, din aska, på din favoritplats. Hur fan ska jag orka med det?
Kommentarer
Trackback